så kan det va

Det finns så mycket jag inte förstår med mig själv. Som denna ständiga ensamhet, jag är ju aldrig ensam jag har hur underbara vänner som helst, som finns där för mig vad som än händer. Jag saknar de där smsen på morgonen "Upp och hoppa gumman<3". Men jag är rädd, så fort någon kommer för nära så vill jag inte ha dem längre. Det är inget jag kan hjälpa det är bara så jag är. Och när det slår snett med dem nya så går jag genast tillbaka till dem gamla och söker tröst.
Jag är ingen hopplös romantiker, ingen romantiker alls faktist. Ibland skulle jag passa jävligt bra som kille.
let's have some fun, this beat is sick
I wanna take a ride on your disco stick
Jag har bara haft ett riktigt seriöst förhållande och det var snart två år sen. Han är den killen som jag nog alltid kommer älska, den enda killen som riktigt känt mig och älskat mig för den jag var. Och jag vet att han alltid kommer finnas där för mig och jag för honom!
Men tillbaks till ensamheten, det är inte så att jag är ute efter en pojkvän.
Man kan inte kalla mig en player eftersom jag aldrig startar något med någon och om jag gör det så brukar det mest vara för att få dem att tycka om mig, sen fegar jag ur, det kvittar hur fin&underbar killen är. Det är ju inte hans fel trotts allt.. Men en sak jag är väldigt rädd för är att jag aldrig kommer kunna binda mig, hur roligt är det när man är såhär 30 och inte kan ha en pojkvän i mer än några månader.Det är ju fan patetiskt!


 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0